Jag följde Artemis II runt månen. Att se bilderna tagna inifrån kapseln ut mot världsrymden gjorde att jag ibland glömde bort att andas. Det var så vackert. Det är så vackert. Så storslaget. Vi lever i ett mirakel, som borde göra oss ödmjuka och tacksamma.

Att vi lever i ett mirakel, blir vi påminda om varje vår när det är födslotid i naturen. Att det fungerar så väl som det gör är egentligen helt obegripligt. Nu fylls mitt Instagramflöde av bedårande bilder från stall och hagar runt om i landet. Att se och följa de nyfödda små travhästarna som håller sig tätt intill sina mammor innan de så småningom blir allt modigare och vågar ge sig ut på egna upptäcksfärder. Våren är en vacker tid.

Vi som är inne i bubblan, den omtalade bubblan, vet hur travet och hästarna kan beröra.

Det är något alldeles speciellt med kontakten mellan de nyfödda och oss människor där tilliten byggs sakta men säkert över tid. Det är mycket blod, svett och tårar innan en travhäst når tävlingsbanan. Och ännu mer av det innan man tillsammans når till vinnarcirkeln. Det talas om sporten och spelet, men vid den här tiden på året handlar travet också om något helt annat.

Så fortsätt att posta på Instagram! Det är bara en gång om året.

Text : Marcus Nilsson